Kinas rymdprogram är starkt på gång, vilket jag har skrivit 6000 tecken om för Aftonbladet Plus nu i veckan. 2022 planerar världens största diktatur att ha en egen rymdstation i omloppsbana runt Jorden, vilket vissa ser som ett militärt hot mot västvärlden och demokratin.

Rymden som slagfält, alltså, eller åtminstone som en arena där olika styrelseskick spänner musklerna. Men rymden borde ju först och främst bara vara något som vi alla borde enas om att utforska, tillsammans, för att lära oss mer om vårt ursprung och vart vi är på väg.

Jag skrev om den aspekten också nu i veckan. Två kometer – en som nyligen passerade en hårsmån från Mars, och en som en rymdsond från ESA ska försöka landa på den 12 november – kan enligt experter lära oss mer om hur livet på Jorden uppstod. Jag pratade med en docent i astronomi på Stockholms universitet vid namn Alexis Brandeker om komet nummer två:

Det som är speciellt med den här kometen är att man tror att den innehåller materia som är helt orörd och opåverkad sedan solsystemet bildades. Dess material och mineraler kan ge oss information om hur solsystemet såg ut för fyra och en halv miljarder år sedan.

Ibland känner jag att jag borde göra mer för att hjälpa världen. Jag har ett fadderbarn i Pakistan och skänker pengar till Amnesty, men det räcker ju inte på långa vägar. Inte om man jämför sig med en person som Katrin Kisswani, en sjuksköterska som har åkt på 21 olika uppdrag till krisområden över hela världen som medlem i Läkare utan gränser.

Jag har skrivit en artikel om den internationella hjälporganisationen, som är mer aktuell än på länge med tanke på den pågående ebolaepidemin.

Efter att ha pratat med henne inser jag att vissa människor helt enkelt har det inom sig att vara hjältar. Andra har det inte. Det bara är så.

Innan jag fick uppdraget att skriva om det hade jag liten eller ingen kunskap om så kallade kryptovalutor, och jag hade aldrig hört talas om bitcoin och/eller litecoin. Det är sånt som gör det roligt att jobba för Aftonbladet Plus, vilket jag nästan uteslutande har gjort den senaste tiden. Det finns nämligen ingen som helst röd tråd mellan de utlägg jag får av dem (scrolla bara ner här så förstår ni vad jag menar) – det kan verkligen handla om allt mellan himmel och jord.

Som kryptovalutor, till exempel. Om ni undrar är de pengar som egentligen inte finns, inte i någon fysisk mening i alla fall. De finns bara i cyberspace. Men deras förespråkare talar sig varma för dem, och docent Robin Teigland vid Handelshögskolan i Stockholm tror att de är här för att stanna:

Här i Sverige tror jag att kryptovalutor som bitcoins och litecoins främst kommer att vara ett komplement till konventionella valutor, men i länder som har drabbats av inflation och har en svag ekonomi kan kryptovalutor mycket väl komma att ta över i framtiden.

Under den gångna veckan har jag bland annat skrivit två knäck för Aftonbladet Plus som har med samma längtan att göra. För två år sen var vi många som följde den österrikiske fallskärmshopparen Felix Baumgartner när han hoppade från 39 kilometer upp i stratosfären.

Inom tio år kan ett gäng glada danskar slå ett annat sorts världsrekord: ett projekt vid namn Copenhagen Suborbitals siktar nämligen på att bli de första privatpersonerna att skicka upp en människa i rymden.

Vitt skilda berättelser. Samma drivkraft: stjärnorna.

Det är lite lustigt, för dansken Mads Wilson på Copenhagen Suborbitals började prata om just Felix Baumgartner när jag intervjuade honom, ovetandes om att jag precis hade skrivit en artikel om honom. Det var nämligen viktigt för Mads att betona att Baumgartner “bara” hade hoppat från stratosfären – inte från den riktiga rymden (som börjar 100 kilometer från jordens yta, med den så kallade Karmanlinjen):

Inte för att förta något som Felix gjorde, för det var stort i sig, men det där är inte rymden. Vi ska upp i rymden, på riktigt.

Har skrivit ett dokument om den stora depressionen i USA i allmänhet, och en omtalad bild i synnerhet: bilden på fyrabarnsmamman Lucille Chalifoux som var så fattig och desperat att hon helt sonika bestämde sig för att sälja sina barn. Det kan vara värt att påminnas om vad extrem fattigdom gör med folk. Och hur oerhört lyckligt lottade vi är som inte behöver befinna oss i Lucille Chalifoux kläder:

Det har gått tjugo år sedan en kvasireligiös, schweizisk-fransk-kanadensisk sekt vid namn Soltempelordern skapade rubriker när över 50 av deras medlemmar tog livet av sig eller mördades inom loppet av några timmar. Med anledningen av detta dystra jubileum har jag skrivit en Vet mer-artikel som lades upp på Aftonbladet Plus nu i kväll. Ett rätt jobbigt knäck att skriva eftersom deras grymheter var helt obeskrivliga: sektledarna gjorde sig bland annat skyldiga till ett överlagt mord på en tre månader gammal bebis – eftersom de trodde att han var Antikrist.

Mänskligheten har alltid, och kommer alltid, att söka efter sanning och mening och andlighet i olika former. Det är bara deprimerande att det så ofta utnyttjas av galningar och narcissister. Tack och lov är det sällan det slutar så här illa:

Har skrivit en artikel om en konstutställning på Millesgården för Aftonbladet Plus. Just nu visar man konst och hushållsföremål som grävdes fram i askan som begravde Pompeji efter vulkanutbrottet år 79.

Man kan säga att den röda tråden i det som arkeologerna fann är sex. Många fresker som föreställer kopulerande par, statyer med gudar som skinkar på getter, oljelampor formade som penisar, et cetera, et cetera. Många förfärades av detta, vilket förklarar varför föremålen undanhölls från allmänheten i nära 200 år i ett hemligt arkiv i Neapel.

Det verkar som att romarna hade en rätt sund inställning till köttets lustar. Som intendent Maria Wiberg på Millesgården uttryckte det när jag pratade med henne:

Pompeji var inte annorlunda än någon annan romersk stad på den tiden. Man hade inte upplevt puritanismen som följde i kristendomens spår, sexualiteten var en del av mänskligheten helt enkelt. En förutsättning för fortlevandet.

I eftermiddag lades två vitt skilda knäck av yours truly upp på Aftonbladet Plus. Det första är historien om det som måste vara den märkligaste stadsdelen i modern tid: Kowloon Walled City i Hong Kong. Innan den demolerades 1992 bodde cirka 50 000 människor här, staplade på varandra på en area stor som två fotbollsplaner i fallfärdiga, klaustrofobiskt små lägenheter som hade byggts utan en enda arkitekt.

En bild säger mer än tusen ord brukar det heta:

Det andra knäcket handlar om att många fortfarande ifrågasätter den officiella haveriutredning som gjordes efter att M/S Estonia förliste 1994. Inför tjugoårsdagen av tragedin på söndag har jag samlat de främsta teorierna som figurerar, och jag har även pratat med två experter på fallet. En av dem, Anders Jallai, sitter i riksdagens Estoniagrupp. Han sammanfattade ganska bra varför så många fortsätter att engagera sig i fallet:

Därför att det inte finns några bevis för det av haveriutredningen presenterade olycksförloppet. För att kunna bevisa det måste vraket bärgas eller näst bäst: en ordentlig dokumentation göras.