I dagarna har det gått 30 år sedan en av svensk films mest klassiska produktioner – Tage Danielssons “Ronja Rövardotter” – hade biopremiär. Jag fick i uppgift av Aftonbladet Nöje att dra ihop ett saftigt dokument med anledning av detta jubileum, vilket såklart var en njutbar resa tillbaka i tiden.

Jag var tio när filmen hade premiär. Jag minns att scenen med vildvittrorna kändes oerhört avancerad (vilket den också var: filmens idag 81-åriga producent, Waldemar Bergendahl, berättade för mig att det var den första digitala specialeffekten i svensk filmhistoria).

Många av skådisarna har ju tyvärr gått ur tiden: Lena Nyman, Per Oscarsson, Allan Edwall…och regissören Tage Danielsson dog ju redan ett år efter biopremiären. Men Börje “Mattis” Ahlstedt lever som bekant fortfarande, och han levererade följande rörande citat angående en av filmens mest oförglömliga scener:

– Allan sa ofta till mig: ”du är så varm, Börje, du är så het. Din värmeutstrålning är så stark”. När vi skulle filma scenen där Skalle-Per ligger på dödsbädden sa han till mig: ”jag har svårt att dö i din värmeutstrålning”.

I dagens Upsala Nya Tidning har jag recenserat en ny bok om den amerikanske vetenskapsmannen och politikern Benjamin Franklin. Att recensera är något som jag har gjort extremt lite som journalist. Utöver några tv-recensioner på Aftonbladet och några bokrecensioner på VLT i början av 00-talet är jag nybörjare på området, vilket så klart gjorde det här jobbet extra roligt att sätta tänderna i. Också kul att göra grejer för UNT, en finfin blaska som jag vikarierade på som nyhets- och featurereporter 03-04.

Cool grej ett: UNT har en funktion på sin hemsida som gör att man kan lyssna på alla artiklar. Way of the future?

Cool grej två: det allra första frilansknäcket som jag sålde in och gjorde var den här kulturtexten om tv-serien Alcatraz för just UNT:s räkning. Då pratar vi april 2012. Det kändes högtidligt att skicka iväg den första fakturan (som självklart hade fakturanummer 1). Det första steget på en lång och svår och ensam och kittlande resa.

Jag har länge känt, av flera olika skäl, att jag borde bli vegetarian. Jag gjorde till och med ett försök i våras att inte äta kött på flera månader. Men sen vek jag ner mig eftersom jag helt enkelt tycker att många sorters kött är så gott. Min karaktär lämnar ibland en del i övrigt att önska.

Det här knäcket, som jag skrev förra veckan och som lades ut på Aftonbladet Plus nu i eftermiddag, kanske kan få mig att tänka om. Jag fick i uppgift att prata med diverse experter för att ta reda på vilka bakterier som kan finnas på det kött vi köper i svenska butiker. Även om de var noga med att påpeka att det är liten risk att smittas i Sverige (det är större risk utomlands) blir man inte direkt hungrig när man studerar MRSA-bakterien (bild nedan). Den återfanns nyligen i svenska affärer, på importerat fläsk från Tyskland och Danmark.

.

Som jag tidigare har berättat gör jag just nu väldigt mycket jobb åt Aftonbladet Plus. Det betyder att jag aldrig vet vad de kan lägga ut för uppdrag, eftersom det varierar så kraftigt från gång till gång.

Ett exempel: förra veckan hade jag skrivit tre knäck som lades ut på nätet. Ett handlade om en religiös sekt i Manhattan. Ett annat handlade om ett slag under Finska vinterkriget. Och det tredje handlade om en supermodell från Kazakhstan, vars självmord för sex år sedan ledde till diverse konspirationsteorier.

Utöver det fick jag rycka ut och göra ett snabbt jobb för Aftonbladet Nöje förra veckan, då jag tog bilen till SVT:s kontor på Oxenstiernsgatan och pratade nya säsongen av “På spåret” med Kristian Luuk och Fredrik Lindström. Det blev ett rätt bra snack som resulterade i två artiklar; en av dem kördes i pappret i onsdags och en annan, längre version, kommer om ett tag.

Just nu har jag det spretigt värre på jobbet, med andra ord. And I love it!

Två roliga grejer hände idag. Först damp det kommande numret av Allers (47/2014) ner på hallmattan (de brukar skicka mig de nummer som jag har skrivit något i). Några timmar senare fick jag ett mejl av en Allers-redaktör som berättade att det kriminalfall som jag har skrivit i numret i fråga – en nattsvart historia om en kvinna som knuffade ut sin make för ett stup åtta dagar efter att de hade gift sig – har köpts upp av den norska utgåvan av Allers.

En win-win situation med andra ord: jag får betalt en gång till för ett jobb jag redan har gjort – och jag får äran att bli läst av några tusen norrmän. Min farmor var från Stavanger, så det känns lite stort.

Mellan åren 2004 och 2012 jobbade jag (så gott som) uteslutande som nöjesreporter, främst på Aftonbladet men också en sväng på Expressen. Det var, på många sätt, en ovärderlig utbildning där jag vässade mitt språk och min förmåga att kunna skriva och lämna texter snabbt.

När jag sa upp mig på Bladet kände jag mig, av förklarliga skäl, rätt färdig med nöjesjournalistik. Åtta år är en lång tid, och när man är nöjesreporter på en rikstäckande tidning tenderar vissa nyheter att gå i cykler. Vinter och vår: Melodifestivalen. Sommar: Allsång på Skansen. Höst: Let’s dance, Idol, Så mycket bättre. Et cetera, et cetera. Det kändes skönt att kunna skriva andra saker ett tag. Artiklar om historia, ekonomi, kultur, den lokala sjukvården.

Men det händer att jag gör comeback som nöjesreporter ibland, och nu för tiden känns det kul igen. Särskilt när jag får göra så roliga grejer som jag fick göra förra veckan: först gjorde jag en extremt nördig artikel om tv-serien Game of thrones för Aftonbladet, och idag lades ett knäck om filmer upp på sajten. Mitt uppdrag var att prata med ett gäng vetenskapsmän för att få dem att avgöra hur pass trovärdiga de stora Hollywood-rullarna är ur ett vetenskapligt perspektiv. Det innebar att jag fick prata med en astronom, en astrofysiker, en hjärnforskare, en klimatforskare, en professor i geologi och en professor i klinisk mikrobiologi.

Ett rent nöje, med andra ord.