Det har blivit en hel del historiska tillbakablickar på det 75-årsjubilerande andra världskriget för mig på sistone (och jag håller faktiskt på med en fjärde artikel i ämnet as we speak): idag lades ett knäck upp på Aftonbladet Plus om massakern i Oradour-sur-Glane – en fasansfull händelse som jag inte kände till sedan innan, men som jag aldrig kommer att kunna glömma från och med nu. SS-soldater utförde en vettlös slakt på över 600 oskyldiga män, kvinnor och barn i en liten fransk by 1944. När de hade slaktat färdigt visade det sig att de hade utplånat fel by: det var en annan by de hade fått order att ta sig till. En rätt bra illustration av det här krigets totalt blinda och meningslösa grymhet.
Author: jonforsling
9/11 13
Tretton år sedan 11 september-attackerna idag, och av den anledningen har jag skrivit ett knäck för Aftonbladet Plus om alla de (mer eller mindre galna) konspirationsteorier som fortsätter att florera kring den ödesdigra dagen. Visste ni förresten att det inte alls var flygplan som flög in i World Trade Center? Det var i själva verket missiler, och alla filmer ni har sett på flight 175 när det plöjer in i det södra av tvillingtornen är hologram som har lagts dit i efterhand av den amerikanska regeringen.
Yeah…right.
Döden vid Djatlovpasset
Jag älskar att skriva om historiska händelser, och de får också gärna ha ingredienser av ond, bråd och mystisk död. 🙂 Idag lades ett knäck upp på Aftonbladet Plus om incidenten vid Djatlovpasset 1959, en händelse som jag inte kände till innan jag fick i uppdrag att skriva om den. Vid en första anblick kan den låta som ett manus till en dålig B-film, eftersom detaljerna är så orimliga att de känns påhittade: nio ryska skidåkare försvann spårlöst i Uralbergens ödemark under en expedition, och när deras kroppar hittades bar vissa av dem spår av att ha utsatts för en oförklarlig typ av våld.
Vissa har dragit slutsatsen att de måste ha stött på ondskefulla utomjordingar: krossade revben utan några blåmärken eller andra utvärdes skador. Radioaktiva kläder. En saknad tunga.
Och lite annat smått och gott.
WWII 75, del 2
I går skrev jag om tio bortglömda militära operationer under det andra världskriget. I dagens Aftonbladet har jag skrivit om en annan fascinerande aspekt av det 75-årsjubilerande kriget: de mordförsök som gjordes på Adolf Hitler, både före och under kriget. Vissa uppskattar att det gjordes uppemot 50 mer eller mindre seriösa försök att lönnmörda führern; jag har listat de tio som kom närmast att lyckas.
De som har sett Tom Cruise-filmen “Valkyrie” (2008) känner till 20 juli-attentatet, det mest berömda försöket där en bomb var en hårsmån från att döda Hitler på sommaren 1944. Men flera andra försök var också svindlande nära att lyckas: snickaren Elsers bomb 1939, som exploderade tretton fjuttiga minuter efter att Hitler avslutat ett tal; major von Tresckows bomb 1943, som smugglades ombord på ett flygplan Hitler flög med men som inte exploderade alls på grund av att det var för låg temperatur i lastutrymmet.
Små, slumpmässiga saker som förändrade historien. Svaret på den självklara frågan – “hur hade kriget utvecklats om Hitler hade dött i ett tidigare skede av det?” – får vi aldrig veta. Men när jag gjorde research för det här knäcket fick jag en olustig känsla: det var som att en mörk kraft höll sin hand över den tyska diktatorn, gång på gång på gång; en kraft som hela tiden skyddade honom från de som ville ta hans liv. Ateisten inom säger att såna tankar bara är trams; det finns inga övernaturliga krafter i världen. Det finns bara människor, och så finns det slumpen.
Men när jag tänker på den där tyska officeren som – helt omedvetet – flyttade på Stauffenbergs bomb strax innan den skulle explodera…då undrar jag. En halv meter åt höger: det var allt som krävdes för att förlänga führerns liv och, i förlängningen, det enorma mänskliga lidande som han till stor del bar ansvar för.
WWII 75
I morgon har det gått 75 år sedan Tyskland invaderade Polen och det andra världskriget var ett faktum. Många tidningar uppmärksammar just nu detta med tillbakablickar och analyser. I dagens Aftonbladet har jag listat tio av de mest riskfyllda militära operationerna under kriget – händelser som inte har gått till historien på samma sätt som dagen D, Pearl Harbor eller Slaget om Midway, men som på sitt sätt var minst lika dramatiska och krävde lika mycket mod av de unga soldater som beordrades att utföra dem.
Jag funderar ibland på hur jag skulle ha varit som soldat under det Andra världskriget. Eller i vilket krig som helst. Och i nästa andetag inser jag att jag är så oerhört lyckligt lottad som aldrig kommer att behöva ta reda på det.
Copycat
I veckans nummer av Allers (36/2014) har jag skrivit en särskilt bestialisk artikel till deras Kriminalfallet-uppslag: berättelsen om en man vid namn Derek Brown som försökte efterlikna den mytomspunne Jack Uppskäraren. Originalet härjade i Londonområdet Whitechapel 1888, men när Brown började mörda kvinnor i samma område 2007 kom han som tur var “bara” upp i två offer innan han kunde gripas.
Jag älskar kontraster, och kontraster blir inte mycket större än så här: efter att Allers läsekrets har förfasat sig över Derek Browns slakt av två oskyldiga kvinnor på sid 24-25 kan de bläddra vidare och få ett recept på Lingontårta med havrebottnar på sid 69. Smaklig måltid! 🙂
Seinfeld 25
Over and out som man säg’ i Arbrå.
Så avslutade Peter Stormare ett mejl till mig, där han berättade som sin erfarenhet av att gästspela i en av tidernas största tv-serier: “Seinfeld”. Stormare var på filminspelning i Kanada när jag kontaktade honom, så det fick bli en mejlintervju vilket oftast inte är optimalt. Men det fungerade den här gången: vår svenska Hollywoodskådis (som är uppvuxen i Arbrå i Hälsingland, därav avslutningen på mejlet) fick feeling vid tangentbordet och hade en rätt intressant teori om varför Jerry Seinfeld blev det världskulturella fenomen som han blev.
Utöver intervjun med Stormare har jag skrivit huvudtexten på 30 000 tecken i Story-bilagan om den 25-årsjubilerande succéserien som följer med Aftonbladet idag. Som frilansare kan man nog inte få ett roligare skrivjobb än det här, och som alltid är det en ren fröjd att få se sin text utgjord av Bladets geniala redigerare.
Jag var inget enormt fan av “Seinfeld” när den först rullade i rutan på 90-talet. Men nu har jag och min fru börjat plöja den i efterhand, och det finns ju egentligen bara en sak att säga om serien:
These pretzels are making me thirsty!
Krisen i vården
De senaste gångerna jag har jobbat på VLT har jag nästan uteslutande skrivit om problemen inom sjukvården här i Västerås. Det har varit rätt deprimerande. Det är ju så många människor som kommer i kläm. Som vanvårdas, eller som får vänta alldeles för länge på att få vård.
Det saknas resurser, säger politikerna om och om igen. Och det är nog det som är mest deprimerande av allt; att det kan snålas med något så väsentligt som en fungerande sjukvård. För förr eller senare ligger du själv där och är sjuk och utsatt och i behov av hjälp. Du, eller någon du älskar.
Som Bruce Springsteen sa en gång: “sooner or later, it all comes down to money“.
Svindlare
Idag lades ett nytt knäck av yours truly upp på Aftonbladets sajt Min Ekonomi: en kartläggning av de tio största pengasvindlarna i historien – med fokus på den värste av dem alla, Bernie Madoff.
Vissa av personerna på listan kände jag till sedan tidigare; Madoff, Enron-duon Jeffrey Skilling och Kenneth Lay, Barings-mäklaren Nick Leeson och Trustor-härvans Joachim Posener. Men en del av dem var nya bekantskaper, som Texas-bedragaren Allen Stanford. Den mannen avtjänar just nu ett 110 år långt fängelsestraff – rimligt tycker säkert hans offer, med tanke på att han lurade i runda tal 30 000 investerare i 113 länder.
Ibland är jag rätt glad att jag inte spekulerar på börsen.
En vingklippt fågel
I dag har jag skrivit ett dokument om krisen i SAS för Aftonbladet Ekonomi (går att läsa HÄR om man är Plus-kund). Näringslivsjournalistik ligger utanför min bekvämlighetszon, vilket gjorde det här knäcket extra utmanande och roligt att skriva. Och det är först nu som jag på fullt allvar inser hur allvarligt läget är för vår gamla inhemska trotjänare.
När jag var sex år gammal och flög över Atlanten för första gången var det med SAS. När jag och familjen åkte till Grekland för två år sedan var det med SAS. Men det finns en verklig risk att SAS kommer att försvinna inom en snar framtid, åtminstone i sin nuvarande form.
Förlusterna de har gjort sedan millennieskiftet är så enorma att de är svåra att ta in: under perioden 2000-2010 förlorade företaget i runda tal 15,5 miljarder kronor och bad aktieägarna om 11 miljarder kronor i nytt kapital. Och då har vi inte tagit med den senaste kvartalsrapporten, där man redovisade en förlust på ytterligare en dryg miljard.
“Nattsvart mörker”, indeed.












