Jag älskar att skriva om USA, historia och true crime – gärna på samma gång. Just nu rullar artikelserien “Presidentmördarna” i Aftonbladet, där jag berättar om var och en av de fyra män som lönnmördat amerikanska presidenter genom åren. Booth och Oswald känner många till, men Leon Czolgosz och Charles Guiteau var två sjuka människor med fascinerande livsöden som är så gott som bortglömda idag.

Guiteau, som jag skriver om i dagens tidning, var kanske den sjukaste av dem alla. Han dansade till sin avrättning samtidigt som han sjöng en egenkomponerad sång vid namn “I am going to the Lordy”:

“I saved my party and my land/Glory hallelujah!/But they have murdered me for it/And that is the reason I am going to the Lordy/Glory hallelujah! Glory hallelujah!/I am going to the Lordy!”

En misstänkt ubåt fångades på en ekolodsbild i Gävle hamn 2017. Har pratat med Nils-Ove Jansson, före detta chef för Försvarsstabens underrättelseavdelning, som har en minst sagt skrämmande förklaring till incidenten. Enligt honom var det Ryssland som var på obehörigt besök, för att rekognoscera inför en potentiell katastrof:

Min övertygelse är att det rör sig om en dykfarkost av typen Triton NN. De finns bara på det ryska, marina Spetsnaz-förbundet i Kaliningrad, och om man går in så djupt i en hamn är det för att lösa en viktig operativ uppgift. Den enda uppgift jag kan se är att förbereda inför att lägga ut en atommina.

Häromveckan dog ännu en av de fångar jag intervjuade till min bok om Alcatraz. Harvey Carignan var 95 år gammal, och hade suttit inlåst sedan 1974 (utöver alla de år han skakade galler på 50- och 60-talen). En djupt störd man, som mördade minst tre – men sannolikt många fler – kvinnor på de mest sadistiska vis.

Märkligt nog skrev jag nyligen ett långt dokument om honom till tidningen Historiska Brott och Mysterier, en text som går att läsa i det nummer som är ute i affärerna just nu. Då hade han, mig ovetandes, inte långt kvar att leva – numret publicerades den 3 mars och Harvey dog i ett fängelse i Minnesota den 6 mars.

Så det blev papper i maskin en gång till, denna gång för Aftonbladet, där jag i en ny artikel berättar om hans död och vår långa brevväxling som slutade med att han bad mig dra åt helvete. Ett långt och grymt liv är till ända, och jag vet inte vilka lärdomar man kan dra av Harvey Carignans historia. Kanske att det där talesättet “only the good die young” stämmer trots allt?

I dagens Aftonbladet har jag intervjuat Kanadas just nu hetaste författare, Emily St. John Mandel. Hon slog igenom stort med den postapokalyptiska romanen “Station Eleven” 2014, och är just nu aktuell med en hisnande resa i tid och rum i form av boken “Sea of tranquility”. Tycker hon bidrog med många intressanta tankar, bland annat detta citat som svar på frågan varför vi är så fascinerade att läsa dystopiska framtidsvisioner av en värld som till stora delar har förstörts:

Post-apokalyptisk fiktion har varit populärt under de senaste 15 åren eller så, och om du undrar vad som har förändrats under den perioden tror jag du måste börja med vår teknologi. Jag tror att det vi längtar efter på någon nivå inte nödvändigtvis är ett post-apokalyptiskt samhälle, utan ett samhälle med mindre teknologi.

Michael Fetz var 25 när han felaktigt pekades ut som Olof Palmes mördare – av ingen mindre än Lisbeth Palme. Detta har genom åren helt mörkats av polisen, men Michael väljer nu själv att gå ut och berätta sin sensationella historia. Min intervju med honom lades upp på Aftonbladet tidigare i eftermiddags, och jag tycker själv att den här incidenten är både spännande och ganska otrolig – ännu en liten bit som kan läggas till det enorma pussel som är Sveriges största mordgåta genom tiderna.

Idag är det premiär för en ny, historisk artikelserie i fem delar som jag skrivit för Bladet. Med utgångspunkt från industri- och bankklanerna Ford, Carnegie, Vanderbilt, Morgan och Rockefeller berättar jag om hur den moderna nationen växte upp – och vad som hände inom de mäktiga klanernas senare generationer.

Först ut: Vanderbilts – och förmögenheten som gick upp i rök.

Skriver i dagens Aftonbladet om att antalet coronafall i Sverige just nu ökar, vilket går stick i stäv mot vad forskarna hade förutspått. Eftersom luftvägssjukdomar är säsongsberoende har sommaren generellt sett visat sig vara en period då spridningen av covid-19 minskar, men redan nu ser man alltså tvärtom en ökning av viruset. Detta har man bland annat gjort efter att mäta virushalter i avloppsvatten på olika ställen i landet.

Anledningen till detta trendbrott är en ny, särskilt smittsam version av omikron – det vill säga den variant av sars-cov-2 som är det virus som orsakar covid-19.

Jag har pratat med Magnus Gisslén, professor i infektionssjukdomar vid Sahlgrenska akademin, som bland annat säger följande om den nya varianten:

Det är förväntat att viruset förändrar sig för att ta sig förbi immunförsvaret. När tillräckligt många är immuna – dels av vaccin eller för att de har varit sjuka – hittar viruset nya sätt att smitta på. Det man kan säga om den nya BA.5-varianten är att den är ganska lik BA.2 som är den variant som har dominerat helt i Sverige och Europa den senaste månaden.

Fem italiensk-amerikanska familjer har dominerat den organiserade brottsligheten i New York sedan 1930-talet. Spektakulära mord, gambling och narkotikahandel har gjort maffian både rik och fruktad.

I en ny artikelserie berättar jag historien bakom var och en av de blodtörstiga familjerna inom ”La Cosa Nostra” – och undersöker hur aktiva de fortfarande är 2022.

I dag gick del ett i Aftonbladet, där jag skildrar familjen Bonannos snart hundraårsjubilerande brottsimperium i staden:                               

New York, 1924. Guiseppe ”Joseph” Bonanno, 19, anländer till en törstig metropol och tror inte sina ögon. Som fattig yngling från den lilla staden Castellammare del Golfo på Sicilien har han kommit till det förlovade landet där allt verkar vara möjligt – särskilt för en smågangster som han själv.

Har blivit en hel del artiklar om Vladimir Putin på sistone, av förklarliga skäl. Häromdagen skrev jag en lång text om lägenhetsbomberna som skakade Ryssland 1999 och på sikt ledde till det andra Tjetjenienkriget. Vilka låg egentligen bakom bomberna, som i förlängningen ledde till att den då okända Putin kunde ta makten?

Det troliga svaret är nästan lika upprörande som det krig vi nu bevittnar.

Häromveckan intervjuade jag den amerikanska författaren Amor Towles via Zoom, en intervju som går att läsa i dagens Aftonbladet. Towles är aktuell med sin tredje roman “Lincoln Highway”, som följer efter bästsäljarna “Artighetsreglerna” och “En gentleman i Moskva”. Barack Obama hör till beundrarna, men trots att han just nu räknas till ett av USA:s hetaste namn inom “literary fiction” dröjde det länge innan Towles fick modet att lämna jobbet på en investmentbank för att skriva på heltid – något som visade sig ha en enkel och ganska rolig förklaring:

När jag var 25 och försökte vara författare i New York sa min pappa: ”Vad sysslar du med? Du måste kunna försörja dig!” Han var en stort fan av (Ernest) Hemingway och (F. Scott) Fitzgerald när han var yngre, men han var övertygad att om jag försökte bli författare skulle jag antingen bli ett fyllo som Fitzgerald, eller så skulle jag ta livet av mig som Hemingway.