Jag fasar inför den dagen mina föräldrar dör. Därför är det svårt att sätta sig in i det som artisten Erika Svensson var med om för några år sedan: både hennes mamma och hennes pappa dog – oberoende av varandra – inom loppet av bara några timmar. Erika har gjort en musikföreställning som heter “Istället för Bahamas” som ett sätt att bearbeta detta trauma.

Jag intervjuade henne på ett fik i Västerås i höstas, och i veckans nummer (6/2015) av Hemmets Journal går det att läsa artikeln.

I måndags åkte jag och frilansfotografen Per Groth till ett väldigt speciellt ställe. För ett halvsekel sen var Björnhammar i södra Närke en blomstrande småort som symboliserade det svenska folkhemmet under Tage Erlander. 1965 byggdes tio supermoderna hus på Ågatan längs med Björnhammarsån, där de som jobbade på ortens spikfabrik flyttade in.

Sen blev det lågkonjunktur och fabriken började hacka. Folk fick sparken, den lokala mataffären tvingades stänga. Idag bor det bara cirka tjugo personer kvar i Björnhammar, och fabriken stängde i fjol. De tio husen på Ågatan gapar tomma sedan flera år tillbaka; fasaden har lossnat, glasrutorna har krossats. Att besöka Ågatan – som i folkmun kallades “Lyckliga gatan” när det begav sig – är att besöka en spökgata, ett gravmonument över det folkhem som en gång var.

Jag intervjuade två personer som bodde i Björnhammar som små i det knäck som lades ut på Aftonbladet Plus idag (det gick även i papperstidningen 24/1, se nedan). En av dem, Irene, 62, beskrev med några få, vackra ord hur full av liv den här gatan var en gång i tiden:

För oss barn var det som Bullerbyn här. Jag minns när höst- och vinterstormarna kom, då blev det ofta strömlöst och vi gick ut och spökade för varandra.

I början av december släppte den amerikanska senatens underrättelseutskott en 500 sidor lång sammanfattning av CIA:s så kallade ”förstärkta förhörstekniker” efter 11 september-attackerna 2001. Jag har skrivit ett dystert knäck för Aftonbladet Plus om en av de mer bisarra metoderna CIA använde sig av för att bryta ner fångar innan de förhörde dem: popmusik. En fånge vid namn Binyam Mohamed tvingades till exempel lyssna på Eminems låt ”Slim Shady” oavbrutet – i 20 dygn:

Jag hörde den om och om igen. CIA gjorde så på folk, inklusive mig, dag och natt i flera månader innan jag blev frigiven. Många förlorade förståndet. Jag kunde höra hur fångar skrek och slog sina huvuden mot väggen.

Gjorde ett av mina sällsynta inhopp som nöjesreporter tidigare i veckan, då jag ombads intervjua Dramaten-skådespelaren Örjan Ramberg inför dennes medverkan i SVT:s “Stjärnorna på slottet” i kväll. Han befann sig på semester på Kanarieöarna så det fick bli över telefon, men det blev ändå ett helt okej prat tycker jag. Ramberg har ju – tillsammans med aktörer som Thorsten Flinck och Mikael Persbrandt – länge dragits med en bad boy-stämpel, men han verkar ha lugnat ner sig på ålderns höst; jag upplevde honom som mjuk och eftertänksam. I programmet i kväll börjar han gråta när han pratar om sina svåra ungdomsår:

Jag är egentligen en ganska blödig person. Men jag hade tänkt jag ska nog inte sitta och gråta (skratt). Det har ju varit en del kritik mot det där: alla kändisar som sitter och gråter i tv, vad fånigt det är. Men jag kunde inte göra något åt det, det bara kom tårar helt enkelt.

I november och december intervjuade jag fem svenska entreprenörer till en artikelserie med namnet “Tomma händer” på Aftonbladet Plus. Dessa har nu lagts upp fem dagar i rad på Bladet –den sista nu i eftermiddags.

Tanken med serien var att undersöka vad det var som drev några av Sveriges mest framgångsrika egenföretagare: var ifrån fick de sin drivkraft? När och hur föddes deras idéer? Vilka knep använde de för att lyckas med sina företag?

Jag är ju själv egenföretagare, så på sätt och vis kunde jag relatera till deras berättelser. Fast på mikronivå: jag omsätter ju inte riiiiiktigt hundratals miljoner kronor om året som de gör.

De jag intervjuade var:

Anton Sandqvist (vd och grundare av väskföretaget Sandqvist Bags and Items)

Erik Arpi (vd och grundare av Pictura, som bland annat säljer gratulationskort)

Ida Backlund (vd och grundare av Rapunzel of Sweden som importerar och säljer löshår)

Elisabeth Brevenson (vd och grundare av mobilföretaget Beepsend)

Christina Lampe-Önnerud (vd för Cloteam och grundare av batteribolaget Boston Power)