Sommaren lunkar på med regn och nitton grader i luften. Som frilansare har man ju ingen betald semester (kanske den största nackdelen med det här yrket), men jag tänker tillåta mig själv att vara ledig fram till i mitten av augusti någon gång. Man kan inte jobba jämt.

I helgen ska det tydligen bli sol. Då lägger sig kanske några av Allers prenumeranter i hängmattan och plöjer mitt senaste krimfall i det aktuella numret (32/2015): det om NFL-stjärnan Steve McNair som mördades i sömnen av sin unga älskarinna.

Lite mysig sommarlektyr, sådär.

Airbus nya jätteflygplan A380 blir allt populärare, men bjässen är så enorm att många flygplatser har blivit tvungna att bygga ut för att kunna ta emot dem. Däribland Arlanda: under hela juli månad hålls bana 01L-19R (Arlandas längsta bana, som är drygt 3 300 meter lång) stängd för att den ska breddas med fem meter. Jag åkte dit förra veckan och skrev en artikel om detta som lades upp på Aftonbladet Plus idag.

Det är alltid kul och spännande att göra knäck ute på Arlanda, inte minst för att jag jobbade som diskare och loungevärd där 1996-1997. På den tiden tjänade jag 3 000 kronor efter skatt, och levde på billig pasta, krossade tomater och citronvatten.

Tiderna har förändrats, tack och lov.

Det är med visst vemod jag inser att papperstidningen kanske inte kommer att existera – åtminstone inte som dagstidning 7 dagar i veckan – i framtiden. Allt handlar om nätet dessa dagar, och när jag åkte till USA i maj för att göra min Alcatraz-serie var det Aftonbladet Plus som var min kund. Serien gick där för några veckor sedan, men jag blev glad över att den även gick i pappret nu i veckan. På något sätt känns det som att något har blivit publicerat “på riktigt” när det trycks på papper, även om jag inser att jag måste sluta tänka så. Särskilt nu på sommaren vill man ju grotta ner sig med något att läsa i hängmattan, och då vill jag hellre ha papper än en läsplatta.

Serien gick i Aftonbladet måndag till onsdag (13-15/7), och den blev riktigt fint utgjord alla tre gångerna tycker jag:

I helgen fylldes Friends Arena i Solna av Jehovas Vittnen. Tre dagar i rad flockade 50 000 medlemmar av det kontroversiella, religiösa samfundet till Sveriges nationalarena i fotboll för att delta i ett jätteseminarium om Jesus.

Jag åkte dit i fredags och skrev om detta i en lång artikel som lades upp på Aftonbladet Plus nu i eftermiddag. Det var ett intressant möte där jag blev vänligt mottagen, men också ett svårt uppdrag som journalist: å ena sidan ligger det så klart i nyhetsvärde i att bevaka en av de största religiösa träffarna i svensk historia. Men å andra sidan är det snudd på omöjligt att skriva om Jehovas Vittnen utan att också redogöra för den massiva kritik som riktas mot dem. För att skapa balans i min artikel pratade jag även med Noomi Andemark på Hjälpkällan, ett före detta “vittne” som numera jobbar för att hjälpa människor som vill lämna slutna organisationer. Hon förklarade på ett bra sätt varför hon, och många andra, är så kritiska mot dem:

Barn som växer upp med Jehovas vittnen har ingen gemenskap med andra människor som inte delar tron. Det gör att man kan ifrågasätta ifall de barnen har den religionsfrihet som de är berättigade till enligt lag.