Bronshjälte

I dagens Aftonbladet har jag intervjuat Tomas Brolin, apropå att det har gått tjugo år sedan han hjälpte Sverige att knipa en bronspeng i fotbolls-VM i USA 1994. Vi träffades på Sigtuna Stadshotell (ett vackert ställe, men svindyrt: en liten kanna vanligt bryggkaffe gick loss på 144 spänn!) i torsdags, och han var trevligare och mer lättpratad än vad jag hade trott på förhand.

Jag har intervjuat en hel del före detta elitidrottare de senaste två-tre åren (minns på rak arm Anders Limpar, Patrik Sjöberg, Maria Brandin, Stefan Holm, Magnus Hedman och – tidigare i våras – Tommy Söderström), och det kan vara knepigt. För att bli bäst i världen behöver man ett psyke av stål och en tjurskallig vilja, men såna kvaliteter går inte alltid hand i hand med självinsikt och eftertänksamhet – saker man som journalist uppskattar hos sina intervjuobjekt.

Men jag gillade Brolin. Jag frågade honom var hans drivkraft kom från – hur en liten pojke som började sparka boll på en gård i Finnflo kunde utvecklas till att bli den bästa spelaren i ett fotbolls-VM – och även om han kanske inte riktigt lyckades svara på frågan gjorde han åtminstone ett ärligt försök:

Jag kan i alla fall konstatera att den inte kom från mina föräldrar. Den kom från mig, från någonstans inifrån. Fast i slutändan kanske den kom från mina föräldrar ändå, just för att de inte stod där med piskan i handen och manade på mig. 

Image

Advertisements

Monarki

I dag har jag skrivit den Story-bilaga som följer med Aftonbladet (den går även att läsa på nätet HÄR om man är Plus-kund). Tjugotusen tecken om monarkins eventuella framtid är inte direkt ett typiskt frilansjobb för mig (jag är långt ifrån någon expert på kungahuset och fick läsa på som en liten iller innan jag började skriva), men det är också det här som är charmen med att vara frilans.

Blandningen. Kontrasterna. Friheten i att inte vara låst kring ett visst ämne eller ett visst sätt att skriva. Ena dagen är man på en squaredanskonvention på Sigmatorget i Västerås. Andra dagen gör man det här:

Image

Lokaljournalistik

Utöver mitt frilansande gör jag även sporadiska inhopp som nyhetsreporter på Vestmanlands Läns Tidning (VLT), den tidning där jag började min karriär som vikarie sommaren 1999. Det är roligt och, tror jag, nödvändigt att komma ut i det “riktiga” samhället med jämna mellanrum. De senaste åren har jag mest sysslat med featurejobb och personintervjuer, därför är det en välkommen kontrast att – som jag gör i dagens tidning – till exempel skriva om bristen på vårdplatser på Västerås sjukhus.

Ett verkligt problem i den verkliga världen.

bild-5

VLT har förändrats mycket under de femton år som har gått sen jag först satte min fot på deras redaktion. På den tiden var jag reporter, punkt. Men precis som många andra tidningar har de tvingats skära ner rejält på personal de senaste åren. Nu är jag ofta både reporter, redigerare och fotograf – allt på samma gång.

Häromveckan fick jag till och med testa på att göra webb-tv:

http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.2484764-tv-valparna-tranas-till-polishundar