I maj åkte jag till den amerikanska västkusten för att skörda en av frilanslivets frukter: möjligheten att när som helst bege sig till något av världens hörn och göra precis det reportage man vill göra. Jag var borta i fem dagar, och under denna tid grottade jag ner mig rejält i ett intresse jag har haft sedan barnsben: fängelseön Alcatraz i San Francisco Bay.

Som elvaåring besökte jag ön för första gången med mina föräldrar, och sedan dess har jag varit antagligen den största Alcatraz-nörden i Sverige. Jag har plöjt ett trettiotal böcker, mejlat med före detta fångar och besökt ön totalt sex gånger.

Och jag har skrivit om den. En bilaga för Aftonbladet 2010, en Under strecket-artikel för Svenska Dagbladet 2012 (länkar till dessa finns under “Jobb genom åren”), ett kriminalfall för Allers 2012, en kulturartikel för Upsala Nya Tidning 2012…och med start idag är det dags för en hel liten artikelserie på Aftonbladet Plus!

I del ett har jag intervjuat den före detta fången Bob “Cold Blue” Luke, som idag är 88 år gammal. Han dömdes till fängelse för bankrån på 50-talet, och satt på Alcatraz mellan 1954 och 1959. Vi träffades på Fisherman’s Wharf i San Franciscos hamn en blåsig lördagseftermiddag, och det var ett fascinerande möte. För mig, förstås, men förhoppningsvis även för folk som inte vet ett dugg om ön.

För det är ett sällsamt människoöde att ha suttit på Amerikas mest ökända fängelse, och fortfarande vara i livet och kunna berätta om det.

– Folk spöade upp varandra hela tiden. Jag såg folk knivhuggas, några dog. Men jag var aldrig rädd för min egen säkerhet, för jag var bra på att slåss. Om någon sa något jag inte gillade så nitade jag dem bara.

Precis som alla andra är jag förfärad över Islamiska Staten och dess ondskefulla framfart i främst Irak och Syrien. Igår åt jag lunch med en flykting från just Syrien, en journalist som blev tvungen att lämna sitt hemland för att klara livhanken. Han ville inget hellre än att återvända till Syrien, men som läget ser ut nu lär det dröja många år innan det är möjligt.

Jag gjorde ett knäck om IS, som lades upp på Aftonbladet Plus idag. Där har jag pratat med den ansedde Irak-experten Sajad Jiyad, som är Senior Researcher på Al-Bayan-centret i Baghdad. Han pekade på en rad saker som han menar behöver göras för att IS – på sikt – ska kunna besegras.

Han passade också på att dela ut svidande kritik mot hur kriget mot IS hittills har skötts:

Den USA-ledda koalitionen har misslyckats för att man inte har gjort ett seriöst militärt åtagande. Man snittar 15 flyganfall om dagen, att jämföra med 800 om dagen under Irak-kriget 2003. Obama har sagt att han vill förgöra IS, men jag tror att strategin egentligen är att behärska dem och inte ens det verkar fungera.

I dag släpper Aftonbladet det numera årligt återkommande magasinet Hårdrock! – 100 glansiga sidor fyllda av just precis det. Numret är det totalt sjätte i ordningen, och jag har haft förmånen att vara delaktig i så gott som alla. Men i just det här numret drog jag en tyngre börda än vanligt; om jag räknar rätt kom jag upp i hela nio intervjuer när allt var sagt och gjort:

Kerry King i Slayer, Mick Mars och Tommy Lee i Mötley Crüe, Rob Halford i Judas Priest, Billy Gould i Faith No More, Gustav Burn i Atlas Losing Grip, Zoltan Bathory i Five Finger Death Punch, Alex Gaskarth i All Time Low och Ralf Gyllenhammar i Mustasch.

Puh! Mycket metal blev det. Men som alltid var det en fröjd för en gammal rockare som yours truly att få grotta ner sig ordentligt. Särskilt roligt var det att intervjua Kerry King, eftersom jag själv var på plats i Kalifornien när jag snackade med honom över telefon (mer info om den resan kommer inom kort här på bloggen). Jag är stolt och glad och håller redan tummarna för att det blir ett sjunde nummer nästa år!

Jag är född 1974, så jag kom några år för sent för att uppleva klädkedjan Gul & Blås enorma framgångssaga i början av 70-talet. Men jag lärde mig en hel del om hur sanslöst populära deras kläder var – särskilt TT-jeansen, som tonåringar köade utanför butiken i Birger Jarlspassagen i Stockholm i timmar för att lägga vantar på – under mitt arbete med det stora Plus-dokument som lades upp på Aftonbladet idag.

Jag pratade bland annat med grundaren Lars Vedam Knutsson, 79, hans ex-fru Maria, 79, (som var den som designade de nämnda TT-jeansen) och Tommy Körberg (som gick runt i de utsvängda brallorna när det begav sig).

Men det roligaste citatet stod Claes af Geijerstam för, när han berättade om hur han behandlades som popidol när han handlade på Gul & Blå:

– Det jag skulle kunna jämföra med är hur det är på klubbarna kring Stureplan i dag. Man gick före i kön till Gul & Blå om man var en stjärna, och det var jag ju. Och så kom det en entrévärd och sa ”nu kommer popstjärnan, nu får ni flytta på er ungar!

I morgon landar nummer 7/2015 av det finfina magasinet Allt om Historia på Sveriges tidningshyllor. Jag har bidragit med ett tio sidor långt dokument om den amerikanska medborgarrättsrörelsen i allmänhet och dess ledare – Martin Luther King Jr – i synnerhet. För en nörd av amerikansk nutidshistoria var det en njutning att grotta ner mig i det här ämnet, men jag stötte på många sinnessjuka fakta under resans gång.

Som att 230 afroamerikaner lynchades till döds – bara under året 1892. Eller att bara cirka 3 000 av 181 471 svarta, röstberättigade män var upptagna i röstlängden i Alabama år 1900. Hur kvinnorna hade det ska vi inte ens prata om.

Jag gillar att skriva för färgglada magasin. Det känns kul att se sin text utgjord på ett så snyggt sätt, tack vare Allt om Historias grymma redigerare.

Jag har själv sett hur Alzheimers kan förgöra en människa. Min mormor dog av sjukdomen 1988, när hon hade varit helt senildement i flera år. Därför kändes det bra att skriva om att forskare nu hoppas ha hittat en ny, effektiv bromsmedicin mot den vidriga sjukdomen: om allt går som det ska kan den finnas på marknaden inom tre år. Inget botemedel, förvisso, men ett stort steg i rätt riktning och nytt hopp för framtida patienter.

Jag skriver ju mest för nätet nu för tiden, i form av Aftonbladet Plus-artiklar. Därför var det kul att se att min artikel slogs upp stort även i pappersutgåvan av dagens tidning:

Skivbutiker var en viktig och självklar del av min uppväxt. Till och med i hålan Tärnsjö (2000 pers) fanns det en liten avdelning i tobaksaffären där man sålde vinylplattor (den allra första jag köpte: “Varje liten droppe regn”-EP:n av The Herrey’s typ 1984. Jag var inte så cutting edge på den tiden).

Idag är skivbutiker ett snudd på utdött släkte; därför är det viktigt och vackert att de uppmärksammas under dagens “Record Store Day”. Själv ska jag pallra mig ner till Skivbörsen här i Västerås och köpa något senare i eftermiddag.

Skrev ett knäck om Record Store Day, och om särskilt värdefulla vinylskivor, för Aftonbladet Plus som lades upp igår. Pratade med Stefan Jacobson, ägare för den ansedda Stockholmsbutiken Pet Sounds, som berättade det att det idag bara finns cirka fem skivbutiker vardera i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö:

– Med en riktig skivbutik menar jag en affär som har ett stort sortiment av både gammalt och nytt, och som har öppet sex dagar i veckan. Att driva en skivbutik dessa dagar har blivit lite av ett kall, vi som jobbar här står ju också för en kompetens och kunskap som man inte hittar annars.

Har skrivit ett dokument om den framlidna hamburgerrestaurangen Clock, som vi som var unga på 80- och 90-talet minns med skräckblandad förtjusning. När jag bodde i Uppsala hängde jag ofta på Clock framåt småtimmarna, och jag kan svagt förnimma hur currydressingen på baconburgaren smakade.

Jag visste det inte då (och hade antagligen inte brytt mig heller), men Clock var faktiskt en världsunik kedja på sätt och vis. Universitetslektor Richard Tellström vid Restaurang- och hotellhögskolan i Örebro förklarade nämligen för mig att:

Sverige är det enda land som har haft en statligt ägd hamburgerkedja. Inte ens i Sovjet hade man det, McDonald´s kom dit på 1980-talet men då drevs det helt i McDonald’s regi.

Vad bättre sätt att fira påsken på, än att läsa ett knäck om Jesusreliker av yours truly? 😉 Igår lades en artikel upp på Aftonbladet Plus som handlar om alla påstådda föremål som finns bevarade från Jesus och hans tid i olika kyrkor världen över. Och vi pratar inte bara Turinsvepningen här, vi pratar Jesus navelsträng (!), törnekronan han bar till sin korsfästelse och bitar från det ursprungliga korset.

Sant eller falskt? Personligen lutar jag åt det senare i samtliga fall. Som professor Stephan Borgehammar vid Lunds universitet sa när jag intervjuade honom till knäcket:

De skriftliga källorna under kristendomens första århundraden är så få. Det gör det svårt att veta vad de bevarade, och varför. Många reliker kan nog ses som symboliska, men samtidigt finns det en kittlande möjlighet att de faktiskt skulle kunna röra sig om äkta ­föremål.

För några veckor sedan fick jag i uppgift att skriva ett stort dokument om Livets Ord för Aftonbladet Plus. Det var ett intressant men rätt svårjobbat uppdrag; Livets Ord har länge haft en kylig relation till media och jag fick inte intervjua deras förstepastor face to face eller närvara vid en gudstjänst (vi fick dock skicka en separat fotograf senare) utan guidades endast runt i tomma lokaler en blåsig torsdag i Uppsala.

Drygt trettio år efter starten försöker nu Livets Ord tvätta bort sin sektstämpel, och har börjat röra sig lite mer mot den kyrkliga mittfåran. De är fortfarande djupt konservativa – de motsätter sig till exempel fortfarande homoäktenskap till skillnad från Svenska kyrkan som har blivit mer liberal med åren – men de har tonat ner sin retorik lite.

Mitt långa dokument går att läsa HÄR.