Jag älskar att skriva om historiska händelser, och de får också gärna ha ingredienser av ond, bråd och mystisk död. 🙂 Idag lades ett knäck upp på Aftonbladet Plus om incidenten vid Djatlovpasset 1959, en händelse som jag inte kände till innan jag fick i uppdrag att skriva om den. Vid en första anblick kan den låta som ett manus till en dålig B-film, eftersom detaljerna är så orimliga att de känns påhittade: nio ryska skidåkare försvann spårlöst i Uralbergens ödemark under en expedition, och när deras kroppar hittades bar vissa av dem spår av att ha utsatts för en oförklarlig typ av våld.

Vissa har dragit slutsatsen att de måste ha stött på ondskefulla utomjordingar: krossade revben utan några blåmärken eller andra utvärdes skador. Radioaktiva kläder. En saknad tunga.

Och lite annat smått och gott.

I veckans nummer av Allers (36/2014) har jag skrivit en särskilt bestialisk artikel till deras Kriminalfallet-uppslag: berättelsen om en man vid namn Derek Brown som försökte efterlikna den mytomspunne Jack Uppskäraren. Originalet härjade i Londonområdet Whitechapel 1888, men när Brown började mörda kvinnor i samma område 2007 kom han som tur var “bara” upp i två offer innan han kunde gripas.

Jag älskar kontraster, och kontraster blir inte mycket större än så här: efter att Allers läsekrets har förfasat sig över Derek Browns slakt av två oskyldiga kvinnor på sid 24-25 kan de bläddra vidare och få ett recept på Lingontårta med havrebottnar på sid 69. Smaklig måltid! 🙂

De senaste gångerna jag har jobbat på VLT har jag nästan uteslutande skrivit om problemen inom sjukvården här i Västerås. Det har varit rätt deprimerande. Det är ju så många människor som kommer i kläm. Som vanvårdas, eller som får vänta alldeles för länge på att få vård.

Det saknas resurser, säger politikerna om och om igen. Och det är nog det som är mest deprimerande av allt; att det kan snålas med något så väsentligt som en fungerande sjukvård. För förr eller senare ligger du själv där och är sjuk och utsatt och i behov av hjälp. Du, eller någon du älskar.

Som Bruce Springsteen sa en gång: “sooner or later, it all comes down to money“.

Idag lades ett nytt knäck av yours truly upp på Aftonbladets sajt Min Ekonomi: en kartläggning av de tio största pengasvindlarna i historien – med fokus på den värste av dem alla, Bernie Madoff.

Vissa av personerna på listan kände jag till sedan tidigare; Madoff, Enron-duon Jeffrey Skilling och Kenneth Lay, Barings-mäklaren Nick Leeson och Trustor-härvans Joachim Posener. Men en del av dem var nya bekantskaper, som Texas-bedragaren Allen Stanford. Den mannen avtjänar just nu ett 110 år långt fängelsestraff – rimligt tycker säkert hans offer, med tanke på att han lurade i runda tal 30 000 investerare i 113 länder.

Ibland är jag rätt glad att jag inte spekulerar på börsen.

Utöver mitt frilansande gör jag även sporadiska inhopp som nyhetsreporter på Vestmanlands Läns Tidning (VLT), den tidning där jag började min karriär som vikarie sommaren 1999. Det är roligt och, tror jag, nödvändigt att komma ut i det “riktiga” samhället med jämna mellanrum. De senaste åren har jag mest sysslat med featurejobb och personintervjuer, därför är det en välkommen kontrast att – som jag gör i dagens tidning – till exempel skriva om bristen på vårdplatser på Västerås sjukhus.

Ett verkligt problem i den verkliga världen.

VLT har förändrats mycket under de femton år som har gått sen jag först satte min fot på deras redaktion. På den tiden var jag reporter, punkt. Men precis som många andra tidningar har de tvingats skära ner rejält på personal de senaste åren. Nu är jag ofta både reporter, redigerare och fotograf – allt på samma gång.

Häromveckan fick jag till och med testa på att göra webb-tv:

http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.2484764-tv-valparna-tranas-till-polishundar