Jag är pälsallergiker, så det kom inte helt naturligt för mig att skriva ett knäck om hundar – eller närmare bestämt om hundförsäkringar. De senaste åren har det blivit dyrare att försäkra sin hund här i Sverige, men det är skillnad på vovve och vovve: det kan skilja så mycket som 5000 kronor om året beroende på vilken ras man äger.

Finska spetshundar är billiga och engelska bulldogs är svindyra – bara så ni vet.

Mycket spret bland jobben de senaste veckorna: jag har skrivit knäck om Sveriges statsskuld, om en nerlagd, sovjetisk militärbas i det forna Östtyskland, om hur man använder botox i medicinskt syfte, stenålderslandet Doggerland som ligger på botten av Nordsjön och ett knäck om Youtube-användare som tjänar fantasisummor på att öppna leksaker (!).

Inte helt lätt att hitta en gemensam nämnare i det här. Vetgirighet, kanske? Klart är i alla fall att jag lär mig saker som jag inte visste att jag egentligen var intresserad av.

Åkte ut till Arlanda förra veckan och gjorde ett intressant knäck som lades upp på Aftonbladet Plus nu i eftermiddag: storyn om ramp K – Kyrkogården för flygplan. Jag kände inte till detta tidigare, men mängder av plan “överges” av sina ägare varje år, vilket leder till ett logistiskt problem för Swedavia som driver Arlanda. Därför ställer man planen på ramp K nära landningsbana 2, och där har vissa plan stått sedan 2009 i väntan på att deras ägare ska höra av sig.

Lite vemodigt också, att gå ombord på en MD-80 som en gång flög i Kina och Spanien. Nu var den ett skelett som inväntade den slutliga nedmonteringen; en ensam serveringsvagn låg slängd i det som en gång var passagerarkabinen.

Jag fasar inför den dagen mina föräldrar dör. Därför är det svårt att sätta sig in i det som artisten Erika Svensson var med om för några år sedan: både hennes mamma och hennes pappa dog – oberoende av varandra – inom loppet av bara några timmar. Erika har gjort en musikföreställning som heter “Istället för Bahamas” som ett sätt att bearbeta detta trauma.

Jag intervjuade henne på ett fik i Västerås i höstas, och i veckans nummer (6/2015) av Hemmets Journal går det att läsa artikeln.

I måndags åkte jag och frilansfotografen Per Groth till ett väldigt speciellt ställe. För ett halvsekel sen var Björnhammar i södra Närke en blomstrande småort som symboliserade det svenska folkhemmet under Tage Erlander. 1965 byggdes tio supermoderna hus på Ågatan längs med Björnhammarsån, där de som jobbade på ortens spikfabrik flyttade in.

Sen blev det lågkonjunktur och fabriken började hacka. Folk fick sparken, den lokala mataffären tvingades stänga. Idag bor det bara cirka tjugo personer kvar i Björnhammar, och fabriken stängde i fjol. De tio husen på Ågatan gapar tomma sedan flera år tillbaka; fasaden har lossnat, glasrutorna har krossats. Att besöka Ågatan – som i folkmun kallades “Lyckliga gatan” när det begav sig – är att besöka en spökgata, ett gravmonument över det folkhem som en gång var.

Jag intervjuade två personer som bodde i Björnhammar som små i det knäck som lades ut på Aftonbladet Plus idag (det gick även i papperstidningen 24/1, se nedan). En av dem, Irene, 62, beskrev med några få, vackra ord hur full av liv den här gatan var en gång i tiden:

För oss barn var det som Bullerbyn här. Jag minns när höst- och vinterstormarna kom, då blev det ofta strömlöst och vi gick ut och spökade för varandra.

I början av december släppte den amerikanska senatens underrättelseutskott en 500 sidor lång sammanfattning av CIA:s så kallade ”förstärkta förhörstekniker” efter 11 september-attackerna 2001. Jag har skrivit ett dystert knäck för Aftonbladet Plus om en av de mer bisarra metoderna CIA använde sig av för att bryta ner fångar innan de förhörde dem: popmusik. En fånge vid namn Binyam Mohamed tvingades till exempel lyssna på Eminems låt ”Slim Shady” oavbrutet – i 20 dygn:

Jag hörde den om och om igen. CIA gjorde så på folk, inklusive mig, dag och natt i flera månader innan jag blev frigiven. Många förlorade förståndet. Jag kunde höra hur fångar skrek och slog sina huvuden mot väggen.

Gjorde ett av mina sällsynta inhopp som nöjesreporter tidigare i veckan, då jag ombads intervjua Dramaten-skådespelaren Örjan Ramberg inför dennes medverkan i SVT:s “Stjärnorna på slottet” i kväll. Han befann sig på semester på Kanarieöarna så det fick bli över telefon, men det blev ändå ett helt okej prat tycker jag. Ramberg har ju – tillsammans med aktörer som Thorsten Flinck och Mikael Persbrandt – länge dragits med en bad boy-stämpel, men han verkar ha lugnat ner sig på ålderns höst; jag upplevde honom som mjuk och eftertänksam. I programmet i kväll börjar han gråta när han pratar om sina svåra ungdomsår:

Jag är egentligen en ganska blödig person. Men jag hade tänkt jag ska nog inte sitta och gråta (skratt). Det har ju varit en del kritik mot det där: alla kändisar som sitter och gråter i tv, vad fånigt det är. Men jag kunde inte göra något åt det, det bara kom tårar helt enkelt.

I november och december intervjuade jag fem svenska entreprenörer till en artikelserie med namnet “Tomma händer” på Aftonbladet Plus. Dessa har nu lagts upp fem dagar i rad på Bladet –den sista nu i eftermiddags.

Tanken med serien var att undersöka vad det var som drev några av Sveriges mest framgångsrika egenföretagare: var ifrån fick de sin drivkraft? När och hur föddes deras idéer? Vilka knep använde de för att lyckas med sina företag?

Jag är ju själv egenföretagare, så på sätt och vis kunde jag relatera till deras berättelser. Fast på mikronivå: jag omsätter ju inte riiiiiktigt hundratals miljoner kronor om året som de gör.

De jag intervjuade var:

Anton Sandqvist (vd och grundare av väskföretaget Sandqvist Bags and Items)

Erik Arpi (vd och grundare av Pictura, som bland annat säljer gratulationskort)

Ida Backlund (vd och grundare av Rapunzel of Sweden som importerar och säljer löshår)

Elisabeth Brevenson (vd och grundare av mobilföretaget Beepsend)

Christina Lampe-Önnerud (vd för Cloteam och grundare av batteribolaget Boston Power)

Det är fortfarande 2014, men redan idag damp nummer 1/2015 av det finfina magasinet Allt om Historia ner på tidningshyllorna. Där finns bland annat ett 16 000 tecken långt dokument om Elvis Presley som jag knåpade ihop tidigare i höstas. Som alltid var det både svårt och kul att skriva en så lång text, särskilt när ämnet är så väldokumenterat (för att inte säga söndertjatat) som “The King”. Men jag tror det blev okej; jag fick i alla fall lära mig en hel del oväntade grejer om Presley under researcharbetet.

Sen började jag lyssna lite på honom också, medan jag skrev. Har aldrig varit ett stort fan, men versionen av “That’s alright mama” som spelades in den 5 juli 1954 – när Elvis bara var nitton bast – är ju rent guld.

Fick skriva väldigt rolig text för Aftonbladet Nöje i veckan: ett 13 000 tecken långt dokument om min favoritserie genom tiderna – “The Simpsons”. Dagens nöjesbilaga är en fröjd att plöja, främst för att deras redigerare är så geniala. Ta bara de extremt dåliga ordvitsarna: “Fredag 19 D’ohcember 2014” är tydligen dagens datum, och en av rubrikerna lyder “De har spridit doh-lig stämning i 25 år”. Om ni inte vet vad “d’oh” anspelar på har ni uppenbarligen inte sett Simpsons tillräckligt.

Fint också att få en Simpson-byline. Min fru nyss: “det är ju jättelikt dig!”