I måndags åkte jag och frilansfotografen Per Groth till ett väldigt speciellt ställe. För ett halvsekel sen var Björnhammar i södra Närke en blomstrande småort som symboliserade det svenska folkhemmet under Tage Erlander. 1965 byggdes tio supermoderna hus på Ågatan längs med Björnhammarsån, där de som jobbade på ortens spikfabrik flyttade in.

Sen blev det lågkonjunktur och fabriken började hacka. Folk fick sparken, den lokala mataffären tvingades stänga. Idag bor det bara cirka tjugo personer kvar i Björnhammar, och fabriken stängde i fjol. De tio husen på Ågatan gapar tomma sedan flera år tillbaka; fasaden har lossnat, glasrutorna har krossats. Att besöka Ågatan – som i folkmun kallades “Lyckliga gatan” när det begav sig – är att besöka en spökgata, ett gravmonument över det folkhem som en gång var.

Jag intervjuade två personer som bodde i Björnhammar som små i det knäck som lades ut på Aftonbladet Plus idag (det gick även i papperstidningen 24/1, se nedan). En av dem, Irene, 62, beskrev med några få, vackra ord hur full av liv den här gatan var en gång i tiden:

För oss barn var det som Bullerbyn här. Jag minns när höst- och vinterstormarna kom, då blev det ofta strömlöst och vi gick ut och spökade för varandra.