Jag drog ut till natursköna Gålö i Stockholms skärgärd i fredags och skrev om ett stycke bortglömd och ganska märklig svensk militärhistoria: det hemliga projektet att träna upp sälar och diverse fåglar i att leta efter främmande ubåtar. Jag gjorde också ett långt besök på den närliggande Gålöbasen, som innan den stängde sina portar 1985 var ett viktigt nav för den svenska marinen och en samlingsplats för torpedbåtar. Knäcket lades upp på Aftonbladet Plus nu idag.

I dagens Aftonbladet har jag gjort en stor intervju med Johan Rockström, professor i miljövetenskap som fick ett stort publikt genombrott tidigare i somras via sitt “Sommar”-prat i P1 om klimathotet. Det  var fascinerande att träffa någon som är så kunnig om det han pratar om, och som brinner så djupt för den här planeten.

Det Rockström pratar om kan låta dystert – bland annat varnar han för att Jordens medeltemperatur kommer att vara fyra grader högre år 2100 om vi inte slutar bli oljeberoende – men han är fortfarande optimistisk om att världens ledare kommer att lägga om sin miljöpolitik och vända den här skutan åt rätt håll innan det är för sent:

Vi lämnade inte stenåldern för att stenarna tog slut, utan för att vi kom på ­något smartare. På samma sätt kommer vi att lämna oljan bakom oss.

Ännu ett krimfall – den här gången historien om Chris “American Sniper” Kyle – går i veckans nummer av Allers (34/2015). Jag fick höra att den även såldes vidare till den norska utgåvan, vilket alltid är kul.

Sommarens sista värmebölja klingar sakta ut, men än finns det tid att ligga i hängmattan och läsa om hemska mord. Det känns tryggt!

Ett vitt sken – och på en sekund hade hundratusentals människor mist livet. Men vad hade hänt om USA inte valde att släppa atombomben över Hiroshima idag för 70 år sen?

Jag har skrivit ett knäck om “Operation Downfall”, som lades upp på Aftonbladet Plus idag. USA hade nämligen långt gångna planer på att istället invadera Japan under 1945 och 1946 – men som bekant valde president Truman ändå till slut atombomben.

Och det kanske han gjorde rätt i. Åtminstone enligt historikern Antony Beevor som jag pratade med till min artikel:

Den stora paradoxen är att så mycket som två miljoner färre människor dog tack vare att amerikanerna använde kärnvapen. Om de hade invaderat hade det lett till ett mycket längre och mer utdraget slut på kriget som hade krävt fler dödsoffer.

Sommaren lunkar på med regn och nitton grader i luften. Som frilansare har man ju ingen betald semester (kanske den största nackdelen med det här yrket), men jag tänker tillåta mig själv att vara ledig fram till i mitten av augusti någon gång. Man kan inte jobba jämt.

I helgen ska det tydligen bli sol. Då lägger sig kanske några av Allers prenumeranter i hängmattan och plöjer mitt senaste krimfall i det aktuella numret (32/2015): det om NFL-stjärnan Steve McNair som mördades i sömnen av sin unga älskarinna.

Lite mysig sommarlektyr, sådär.

Airbus nya jätteflygplan A380 blir allt populärare, men bjässen är så enorm att många flygplatser har blivit tvungna att bygga ut för att kunna ta emot dem. Däribland Arlanda: under hela juli månad hålls bana 01L-19R (Arlandas längsta bana, som är drygt 3 300 meter lång) stängd för att den ska breddas med fem meter. Jag åkte dit förra veckan och skrev en artikel om detta som lades upp på Aftonbladet Plus idag.

Det är alltid kul och spännande att göra knäck ute på Arlanda, inte minst för att jag jobbade som diskare och loungevärd där 1996-1997. På den tiden tjänade jag 3 000 kronor efter skatt, och levde på billig pasta, krossade tomater och citronvatten.

Tiderna har förändrats, tack och lov.

Det är med visst vemod jag inser att papperstidningen kanske inte kommer att existera – åtminstone inte som dagstidning 7 dagar i veckan – i framtiden. Allt handlar om nätet dessa dagar, och när jag åkte till USA i maj för att göra min Alcatraz-serie var det Aftonbladet Plus som var min kund. Serien gick där för några veckor sedan, men jag blev glad över att den även gick i pappret nu i veckan. På något sätt känns det som att något har blivit publicerat “på riktigt” när det trycks på papper, även om jag inser att jag måste sluta tänka så. Särskilt nu på sommaren vill man ju grotta ner sig med något att läsa i hängmattan, och då vill jag hellre ha papper än en läsplatta.

Serien gick i Aftonbladet måndag till onsdag (13-15/7), och den blev riktigt fint utgjord alla tre gångerna tycker jag:

I helgen fylldes Friends Arena i Solna av Jehovas Vittnen. Tre dagar i rad flockade 50 000 medlemmar av det kontroversiella, religiösa samfundet till Sveriges nationalarena i fotboll för att delta i ett jätteseminarium om Jesus.

Jag åkte dit i fredags och skrev om detta i en lång artikel som lades upp på Aftonbladet Plus nu i eftermiddag. Det var ett intressant möte där jag blev vänligt mottagen, men också ett svårt uppdrag som journalist: å ena sidan ligger det så klart i nyhetsvärde i att bevaka en av de största religiösa träffarna i svensk historia. Men å andra sidan är det snudd på omöjligt att skriva om Jehovas Vittnen utan att också redogöra för den massiva kritik som riktas mot dem. För att skapa balans i min artikel pratade jag även med Noomi Andemark på Hjälpkällan, ett före detta “vittne” som numera jobbar för att hjälpa människor som vill lämna slutna organisationer. Hon förklarade på ett bra sätt varför hon, och många andra, är så kritiska mot dem:

Barn som växer upp med Jehovas vittnen har ingen gemenskap med andra människor som inte delar tron. Det gör att man kan ifrågasätta ifall de barnen har den religionsfrihet som de är berättigade till enligt lag.

Idag lades den tredje och sista delen i min lilla artikelserie om Alcatraz upp på Aftonbladet Plus. Det kändes nästan lite vemodigt, för arbetet med den var så roligt och frilansresan till San Francisco i maj var underbar på så många sätt.

Men jag är sjukt nöjd med del tre: jag träffade chefsutredaren Michael Dyke vid US Marshals kontor i Oakland och intervjuade honom om hans mest berömda fall: jakten på de tre fångarna som rymde från Alcatraz 1962. De skulle vara i 80-årsåldern idag, och så länge de tekniskt sett skulle kunna vara i livet kommer jakten på dem att fortsätta.

Mycket tyder på att de drunknade, och att deras kroppar spolades ut i Stilla Havet. Men Michael Dyke vägrar ge upp hoppet om att han en dag ska hitta dem:

– Om man ser till statistiken över folk som drunknade i San Francisco Bay på 60-talet återfanns i snitt två av tre kroppar. Att alla tre kropparna ska ha försvunnit är lite märkligt.

Att säga att George DeVincenzi, då 24 år gammal, hade en dålig första dag på sitt nya jobb vore en underdrift. Han stämplade in klockan 9.00 en dag i maj 1951. Klockan 9.15 hade han bevittnat sitt första mord – då en fånge högg ihjäl en annan fånge med en sax rätt framför hans ögon – och var själv knivskuren.

Jag träffade George, idag 88 år gammal, i en liten bokaffär på Alcatraz den 7 maj i år. Han var glad och vänlig, och delade frikostigt med sig av anekdoter från sina åtta år som fängelsevakt åt Amerikas värsta fångar. Resultatet blev del 2 i min serie om Alcatraz åt Aftonbladet Plus.

Ett fascinerande möte, och en fascinerande man.