De hade vissa likheter med varandra. Båda var unga när de dog – 26 respektive 27 – båda skapade vidunderlig musik och båda brottades privat med psykisk ohälsa. Men mycket skilde även Nick Drake och Kurt Cobain åt. Den förstnämnda växte upp i brittisk övre medelklass och var totalt okänd när han dog 1974. Cobain kom från amerikansk arbetarklass och var, som vi alla vet, en av världens största rockstjärnor när han tog sitt liv 1994. Båda hör till mina privata husgudar, men som journalist är det lite svårt att få tag på dem för en intervju.

Så jag har gjort det näst bästa – intervjuat författarna bakom två hyllade biografier om deras liv. Michael Azerrad kände Cobain personligen och är mannen bakom boken “Come as you are” som nyligen släpptes i en uppdaterad version. Intervjun med honom publicerades på 30-årsdagen av Kurts död.

Den brittiska journalisten Richard Morton Jack skrev mästerliga “Nick Drake – The Life” som släpptes i fjol, en bok som rätade ut många frågetecken kring Nicks korta och tragiska liv. Intervjun med honom går att läsa i dagens Aftonbladet. Det var vansinnigt intressant att intervjua båda två, även om jag önskar att både Nick Drake och Kurt Cobain fortfarande fanns kvar i världen.

Jag har befunnit mig i tusentals intervjusituationer genom åren, men bara ett tiotal på den “andra” sidan – det vill säga den som intervjuas. Att vara journalist innebär inte att man per automatik är ett bra och tacksamt intervjuobjekt; snarare tvärtom har jag insett. Det är inte lätt att prata i korta, citatvänliga meningar när man svarar på frågor, särskilt inte när man – som jag har gjort de senaste veckorna – ska prata om en bok man har haft inpå huden i ett års tid.

“Stupad” släpptes i måndags, och det känns kul att den har fått ett bra, medialt mottagande så här långt. Dagens Nyheter, TV4 Nyhetsmorgon och Upsala Nya Tidning är några av de som har uppmärksammat boken, och jag har även lite inbokade författarsamtal framöver. Jag känner mer och mer att berättelsen om Edvard behövs i vår egofixerade samtid, där plutande läppar och en vacker yta så ofta ersätter verklig karaktärsubstans.

Ni som tar er tid att läsa eller lyssna – jag hoppas från botten av mitt hjärta att ni kommer att tycka om den.

Hade den stora äran att intervjua en av mina absoluta favoritförfattare till det nya numret av Vi Läser som släpps i dagarna. Började läsa Dennis Lehane för kanske tjugo år sedan, då han fortfarande mest var känd som författaren bakom den hårdkokta Kenzie/Gennaro-serien. På senare år har han skrivit mer historiska romaner där ras och klasstillhörighet står i centrum, och hans senaste bok – fjolårets “Small mercies”, nu på svenska som “Hatets hjärta” – följer samma mönster.

Jag fick två timmar med honom på Zoom, fördelat på en timme åt gången över två kvällar. Lehane skriver numera mycket för tv, vilket har fått honom att tidigare flagga för att den här senaste boken kan bli hans sista. Det vore vansinnigt synd i så fall – hans prosa är i sina bästa stunder “an unblemished marble” (en liknelse jag har hämtat från en av hans böcker). Men som han sa i samtalet med mig:

Jag har sagt att det här kan vara min sista dans, och vad jag menar med det är att jag för första gången i mitt liv är utan kontrakt. Jag är inte skyldig någon en bok. Jag tänker aldrig skriva till en deadline igen. Om en bok griper tag i mig på samma sätt som den här boken grep tag i mig, så kommer jag att skriva den på ett ögonblick. Jag älskar att skriva, jag vill bara inte skriva med en pistol mot huvudet.

Annika Norlin, känd som artist under namnen Hello Saferide och Säkert! samt som författare till fjolårets hyllade roman “Stacken”, är aktuell med en ny skiva tillsammans med musikern Jonas Teglund. Jag intervjuade dem båda på ett café i Frihamnen förra veckan, och i dag går texten att läsa i Aftonbladets fredagsbilaga. Norlins texter på nya skivan tar bland annat upp hennes mammas död, men musiken går i dur. Detta beror till stor del på att Teglunds band, Weils, sysslar med något så ovanligt som “glad blues”. Som Annika säger i intervjun:

Jag minns att vi träffades någon gång och att Jonas sa: ”Jag håller på att göra en glad bluesskiva”. Det lät som en fruktansvärd idé, tyckte jag. Men Jonas brukar ha bra idéer, och när jag började lyssna på skivan (”Fugue State” av Weils) tyckte jag ju att den var helt otrolig.

Idag har det gått två år sedan Ryssland invaderade Ukraina. I maj kommer min bok om den första, svenska soldaten att dö i det pågående kriget. Edvard Selander Patrignani var 28 år gammal när han lämnade sin trygga tillvaro i Uppsala för att slåss för Ukrainas rätt till frihet och självständighet. Han dödades i juli 2022 och lämnade efter sig en stor familj och många vänner. ”Stupad” släpps på Norstedts den 7 maj, och det har varit min karriärs hittills svåraste – men också mest givande – arbetsprojekt. Förlaget beskriver boken bättre än vad jag själv hade kunnat göra:

En tidig aprilmorgon 2022 cyklar den 28-årige Edvard från lägenheten i Uppsala hem till sin moster för att låna hennes skrivare. Dokumenten han vill skriva ut visar sig vara brev till hans mamma, pappa och syster. Brev med instruktioner för hans begravning. Brev att läsa om han inte kommer hem igen.

Nästa dag reser löjtnant Edvard Selander Patrignani till Ukraina för att slåss mot det invaderande Ryssland. Mindre än tre månader senare dödas han av ryska styrkor nära staden Siversk.

Edvard var den första svenska soldat som stupade i strid under det pågående kriget i Ukraina. Journalisten Jon Forsling ville ta reda på vem Edvard var. Varför väljer en ung, svensk man att lämna sin ordnade tillvaro och riskera sitt liv för att försvara ett annat land? Vad ledde fram till det beslutet? Och vilken verklighet var det Edvard mötte i Ukraina, sina sista månader i livet?

I möten med arbetskamrater, andra soldater och framför allt med Edvards familj tecknas en bild av en ovanlig ung man, i en ovanlig tid för Sverige, när kriget i vårt närområde givit oss anledning att bygga upp vårt försvar igen. Det är en bok som ställer frågan på sin spets: Vad är vi beredda att offra för ett lands frihet? Vem av oss skulle göra det Edvard gjorde? Och som Edvard själv sa till sin familj innan han reste: “Om inte jag, vem annars?”

Varit usel på att uppdatera bloggen, men i november åkte jag på en tripp till södra USA som till 90 procent var nöjesrelaterad men som även resulterade i ett knäck från Dallas om 60-årsdagen av mordet på JFK. Mycket intressant att besöka sjätte våningen i det som förut var Texas School Book Depository och att intervjua olika konspirationsteoretiker (inklusive Judyth Vary Baker, som jag tidigare har träffat eftersom hon under en tid bodde i Sverige).

Annars var 2023 ett något lugnare år rent frilansmässigt, vilket till stor del berodde på att jag har jobbat med ett enormt tidskrävande projekt som jag snart kommer att kunna berätta mer om. Det känns både skönt och läskigt att ha trappat ner på snabba journalistknäck, en del av mig längtar efter att skriva texter som får marinera under en längre tid och som utmanar mig både stilistiskt och innehållsmässigt. Det fick jag göra under 2023, men detta har – åtminstone kortsiktigt – inneburit ett ganska stort inkomsttapp. Läskigt, som sagt.

Idag firar Ukraina sin självständighetsdag. Ikväll ska jag till Nordiska muséet i Stockholm med anledning av att Edvard Selander Patrignani postumt kommer att tilldelas hedersutmärkelsen Hjältemodets orden från Ukrainas ambassadör. Edvard var den första, svenska frivilligsoldaten att dö i det pågående kriget, när han stupade i en rysk granatattack nära Siversk den 18 juli 2022.

Jag har skrivit om hans öde i en artikel som nyss lades upp på Aftonbladet. Hans föräldrar kommer att ta emot utmärkelsen, och samtidigt som de är omåttligt stolta över sin son är det en bitterljuv ceremoni som väntar dem. Som mamma Britta uttrycker det:

En del av mig förstår fortfarande inte att det här har hänt. Jag väntar bara på att han ska komma hem.

Har egentligen semester (så gott det går att ha semester med fyra ungar), men drog till Göteborg förra veckan och betade av en intervju med pånyttfödda Soundtrack of our Lives. Det hyllade bandet gick egentligen i graven 2012, men har återuppstått i form av tre konserter denna sommar (varav den på Way out West den 11/8 är den enda på svensk mark).

Det blev ett intressant möte med Ebbot & Co, om hur den kemi som gjorde dem internationellt stora i början på 00-talet aldrig försvann – utan bara låg latent i ett drygt decennium.

Som den kaftanklädde sångaren uttryckte det, om att ställa sig i replokalen tidigare i år:

“Jag vill inte skapa några skyhöga förväntningar, men jag tyckte vi lät bättre än jag trodde. Fan, vilken jävla energi! Det var inget snack, det bara satt!”

Jag älskar att skriva om USA, historia och true crime – gärna på samma gång. Just nu rullar artikelserien “Presidentmördarna” i Aftonbladet, där jag berättar om var och en av de fyra män som lönnmördat amerikanska presidenter genom åren. Booth och Oswald känner många till, men Leon Czolgosz och Charles Guiteau var två sjuka människor med fascinerande livsöden som är så gott som bortglömda idag.

Guiteau, som jag skriver om i dagens tidning, var kanske den sjukaste av dem alla. Han dansade till sin avrättning samtidigt som han sjöng en egenkomponerad sång vid namn “I am going to the Lordy”:

“I saved my party and my land/Glory hallelujah!/But they have murdered me for it/And that is the reason I am going to the Lordy/Glory hallelujah! Glory hallelujah!/I am going to the Lordy!”

En misstänkt ubåt fångades på en ekolodsbild i Gävle hamn 2017. Har pratat med Nils-Ove Jansson, före detta chef för Försvarsstabens underrättelseavdelning, som har en minst sagt skrämmande förklaring till incidenten. Enligt honom var det Ryssland som var på obehörigt besök, för att rekognoscera inför en potentiell katastrof:

Min övertygelse är att det rör sig om en dykfarkost av typen Triton NN. De finns bara på det ryska, marina Spetsnaz-förbundet i Kaliningrad, och om man går in så djupt i en hamn är det för att lösa en viktig operativ uppgift. Den enda uppgift jag kan se är att förbereda inför att lägga ut en atommina.