Papperstidningen som vi känner den sjunger sannolikt på sista versen. När jag började studera till journalist för 27 år sedan gick vi långa kurser i layout, och under mina första år som anställd på diverse mediehus var pappersprodukten prioriterad.

2025 är det, som bekant, inte längre så. Jag märker med ett visst vemod att grejer jag skrivit för nätet ofta publiceras i pappersupplagan med lång fördröjning, nästan som en eftertanke. I dagens Aftonbladet ges till exempel stort utrymme åt en granskning jag gjorde för Plus redan i maj (även om den inte lades ut på nätet förrän 15 juli). Jag fick i uppgift att gå igenom polisens personalansvarsnämnds verksamhetsrapport för 2024, som visade att hela 34 poliser entledigades från sina jobb under fjolåret.

Skälen till detta varierade kraftigt, och jag begärde ut och läste domar över flera anmärkningsvärda fall där enskilda poliser dömts för våldtäkt, barnpornografibrott och grov rattfylla. En Bladets sista (?) redigerare gjorde ett fint jobb med min artikel, och jag slogs av att jag fortfarande föredrar att läsa journalistiska texter som man har gjort i snart tvåhundra år: med trycksvärta, på papper.