I det nya numret av Judisk Krönika (4/25) berättar jag historien om Joanna, och hennes långa kamp för att hjälpa sin sjuka pappa Filip. Eftersom Filip är jude ville han ha plats på äldreboendet Judiska Hemmet i Stockholm, dels på grund av att personalen där bejakar judiska traditioner. Men också av rena säkerhetsskäl i kölvattnet av 7 oktober-attackerna – och den växande antisemitism vi har sett här hemma i Sverige och i andra länder.

Men Filip fick nej av Huddinge kommun, som tyckte att han i så fall fick betala platsen ur egen ficka eftersom det fanns andra, icke-judiska äldreboenden att tillgå. En utdragen rättsprocess följde, där Joanna och hennes familj drev en kamp i Förvaltningsrätten för att få upprättelse. Nu är Joanna, som till vardags jobbar som advokat inom affärsjuridik, engagerad i att hjälpa andra familjer som har hamnat i en liknande sits:

Hade jag inte varit jurist vet jag inte hur vi skulle ha kunnat hjälpa pappa och få rätt mot kommunen. Vad gör folk som inte har någon sådan som jag, eller någon annan anhörig som har möjlighet och förutsättningar att hjälpa dem? Det handlar generellt om rätten för äldre att bibehålla traditioner och sina liv när de är i händerna på myndigheterna. Min pappas fall är inte unikt, många gamla skickas runt som Postnord-paket i samhället.

Har ännu en gång – tredje gången totalt, men den första på Zoom – kombinerat nytta med nöje och intervjuat en spelare i mitt favoritlag i NFL. Amerikansk fotboll är fortfarande en marginell sport här hemma, men kickern Daniel Carlson är halvsvensk (pappa Hasse är från Småland) och efter drygt sju år i ligan är han med bred marginal den “blågula” spelare som lyckats bäst med sin NFL-karriär.

När jag intervjuade Daniel första gången 2018 var han en 23-årig rookie som redan hade fått sparken från ett lag (Vikings) och precis fått chansen att sparka för Raiders som då spelade i Oakland. Två år senare hade han hunnit flytta med sitt lag till Las Vegas, och 2025 är han plötsligt en ärrad veteran i ligan.

Denna gång fick jag i uppgift av Sportbladet att även fixa rörlig video från vårt prat, vilket i slutändan gick ok även om det gör att man måste hålla en mer passiv roll under intervjun (inte sticka in med massa onödiga “yeah”, “mmm” och andra grymtningar som stör flowet). Daniel är en väldigt sympatisk prick och det är alltid kul att få en inblick i den märkliga värld av högpresterande, testosteronstinna dollarmiljonärer han rör sig i – även om hans (och mina) Raiders ser ut att få ännu en dålig säsong i år.

Papperstidningen som vi känner den sjunger sannolikt på sista versen. När jag började studera till journalist för 27 år sedan gick vi långa kurser i layout, och under mina första år som anställd på diverse mediehus var pappersprodukten prioriterad.

2025 är det, som bekant, inte längre så. Jag märker med ett visst vemod att grejer jag skrivit för nätet ofta publiceras i pappersupplagan med lång fördröjning, nästan som en eftertanke. I dagens Aftonbladet ges till exempel stort utrymme åt en granskning jag gjorde för Plus redan i maj (även om den inte lades ut på nätet förrän 15 juli). Jag fick i uppgift att gå igenom polisens personalansvarsnämnds verksamhetsrapport för 2024, som visade att hela 34 poliser entledigades från sina jobb under fjolåret.

Skälen till detta varierade kraftigt, och jag begärde ut och läste domar över flera anmärkningsvärda fall där enskilda poliser dömts för våldtäkt, barnpornografibrott och grov rattfylla. En Bladets sista (?) redigerare gjorde ett fint jobb med min artikel, och jag slogs av att jag fortfarande föredrar att läsa journalistiska texter som man har gjort i snart tvåhundra år: med trycksvärta, på papper.

En sak jag älskar med att vara frilans är den extrema spretigheten på jobb. Ena dagen intervjuar man en världsberömd författare, andra dagen intervjuar man en lastbilschaufför på en soptipp i Västerås. Ena dagen intervjuar man Lee Harvey Oswalds älskarinna i Dallas, andra dagen sitter man i köket och skriver om kinesiska tvättmaskiner. Ena dagen…ja, ni fattar.

På sportlovet i februari hyrde jag och familjen en stuga i Grövelsjön i norra Dalarna. En dag var jag ute och svettades i skidspåret när det plingade till i mobilen: “Kort varsel, men kan du intervjua Dan Aykroyd på Zoom om tre timmar?”

Den såg man inte komma, om man säger så. Men jag hade med mig datorn och tackade ja – Aykroyd är ju en levande legend och mannen som låg bakom en av de mest klassiska rullarna från min barndom: “Ghostbusters”.

Tre timmar senare pratade jag med en solglasögonklädd Aykroyd om hans livslånga intresse för ufo:n (han påstår sig själv ha sett ett flygande tefat på nära håll) och det paranormala. Intervjun går nu att läsa i det finfina magasinet Historiska Brott och Mysterier – och svetten från skidåkandet i Grövelsjön går att se på yours truly om man tittar noga. 🙂

Well, den här händelseutvecklingen hade jag inte räknat med. Nyheten att president Trump planerar att öppna Alcatraz igen – 62 år efter att fängelset stängde sina portar – slog ned som en bomb igår. Jag trodde först att det rörde sig om ett skämt, men det visade sig vara fullt allvar. Om ett nyrenoverat och utbyggt Alcatraz någonsin kommer att se dagens ljus återstår dock att se – utöver att det skulle bli hiskeligt dyrt finns det vissa andra hinder som Trumps regering måste ta sig över.

Det blev papper i maskin för en artikel på Aftonbladet Plus, där jag bland annat intervjuade historikern och författaren Michael Esslinger som har skrivit flera böcker om ön. Åtta år efter att jag publicerade min egen bok om Alcatraz trodde jag inte att det skulle finnas så mycket mer att skriva om fängelset – men där hade jag rejält fel.

Författaren Henrik Bromander har en ovanlig bakgrund. Han började sin karriär som serietecknare, men på senare år har han nästan helt gått över till att skriva prosa. Hans senaste roman är en episk familjeskildring som utspelar sig över flera decennier, och i nysläppta Vi Läser (2/25) har jag intervjuat honom om utmaningen med att fånga en familj med alla sina egenheter:

Det finns ofta en motsägelsefullhet i familjer som jag fascineras av. Å ena sidan är familjemedlemmar de som lever allra närmast dig – som känner alla dina bra och dåliga sidor – men samtidigt kan det finnas delar av ditt liv som är helt okända för dem.

Firar tretton år som frilans idag! Känns sanslöst att det har gått så många år, samtidigt känns det som att det var igår som jag försökte komma underfund med min nya yrkesroll. Skicka fakturor, pitcha jobbförslag, driva bolag, inse att man aldrig är ledig och alltid är ledig på samma gång.

Årsdagen till ära damp det nya numret av Judisk Krönika ner i brevlådan, och där har jag bidragit med en lång intervju som jag är stolt över. Skådespelaren Hannes Meidal porträtterade på egen hand två av de tyngsta rollerna i Teater Galeasens uppsättning av “Fanny och Alexander”: den judiska antikhandlaren Isak Jacobi och den antisemitiska biskopen Edvard Vergérus. Meidal, som själv har judiskt påbrå, berättade om utmaningen att porträttera dessa två – inte minst Jacobi, med tanke på den ökade antisemitism vi ser i Sverige 2025.

Jag ska säga direkt att jag tycker att det här har varit jätteläskigt att göra. Hur ska det tas emot? Hur uppfattas det? Inte minst antisemitismen. Också för att vi lever i en känslig tid som är full av trigger-varningar. Och vi var ändå övertygade om att vi inte kunde göra den här berättelsen utan att synliggöra, och göra upp med, den antisemitiska stereotyp som den bygger på, men som är så lömskt cacherad att många inte ens noterar den.

I det nya numret av Judisk Krönika har jag skrivit omslagsintervjun med kriminologen Jerzy Sarnecki, en man som har varit omdebatterad i över trettio år. Vi pratade om hans judiska identitet och livet som invandrare från Polen – han kom till Sverige 1969 – men framförallt om varför han har blivit en så polariserande person i den offentliga debatten. Sarnecki kritiseras ofta för att förespråka en alltför mjuk linje mot brottslingar, och för att fokusera nästan enbart på socioekonomiska faktorer som en förklaring till varför vissa blir kriminella.

Detta tillbakavisade han i min intervju med honom, och jag tycker det blev ett intressant och nyanserat samtal:

Jag har haft mina duster med många människor, varav jag nämner en del i boken. Jag har lust att förklara mig och berätta. Jag känner ett sorts behov av att lämna en skriftlig kommentar till alla som har påstått att jag kommunist, att jag är sosselakej, allt det där jag aldrig har varit. Sen är jag en skrivande människa mot alla odds, jag har skrivit mycket i mitt liv det här blir på något sätt en summering av de här femtio åren.

Jag har nyligen börjat skriva för Judisk Krönika vilket känns väldigt roligt. Genom min frus släkt har jag blivit alltmer engagerad i judiska frågor på senare år, och den ökade antisemitism vi har sett i kölvattnet av 7 oktober-attackerna 2023 både skrämmer och gör mig upprörd.

I det nya numret av JK intervjuar jag den brittiska komikern David Baddiel, som på senare år har trätt fram som en av samtidens viktigaste debattörer om judiska frågor. Hans bok ”Jews don’t count”, som ursprungligen publicerades 2021 och nu kommer på svenska, satte ljus på de progressiva krafter som skanderar högt för kvinnors, svartas, asiaters och HBTQ-personers rättigheter – men som samtidigt bemöter antisemitism med en axelryckning.

Det blev ett intressant möte, där Baddiel – som länge har vänt sig mot att Israel måste vara en central del av den judiska identiteten – berättade att terrorattacken delvis har fått honom att omvärdera sin syn:

Inför den amerikanska utgåvan utökade jag boken med ett stycke där jag pratar om skillnaden mellan anti-semitism och anti-zionism. Men när det var dags att ge ut boken i Israel skrev jag ett stycke där jag slog fast att det var en emotionell omöjlighet – oavsett var jag har stått intellektuellt i den här frågan – att inte känna en samhörighet med de som dödades den 7 oktober. Som en jude, vars mamma föddes i nazi-Tyskland och vars hela familj mördades på den sidan, känner man ett band med de människor som dödades.