Hade den stora äran att intervjua en av mina absoluta favoritförfattare till det nya numret av Vi Läser som släpps i dagarna. Började läsa Dennis Lehane för kanske tjugo år sedan, då han fortfarande mest var känd som författaren bakom den hårdkokta Kenzie/Gennaro-serien. På senare år har han skrivit mer historiska romaner där ras och klasstillhörighet står i centrum, och hans senaste bok – fjolårets “Small mercies”, nu på svenska som “Hatets hjärta” – följer samma mönster.

Jag fick två timmar med honom på Zoom, fördelat på en timme åt gången över två kvällar. Lehane skriver numera mycket för tv, vilket har fått honom att tidigare flagga för att den här senaste boken kan bli hans sista. Det vore vansinnigt synd i så fall – hans prosa är i sina bästa stunder “an unblemished marble” (en liknelse jag har hämtat från en av hans böcker). Men som han sa i samtalet med mig:

Jag har sagt att det här kan vara min sista dans, och vad jag menar med det är att jag för första gången i mitt liv är utan kontrakt. Jag är inte skyldig någon en bok. Jag tänker aldrig skriva till en deadline igen. Om en bok griper tag i mig på samma sätt som den här boken grep tag i mig, så kommer jag att skriva den på ett ögonblick. Jag älskar att skriva, jag vill bara inte skriva med en pistol mot huvudet.

Annika Norlin, känd som artist under namnen Hello Saferide och Säkert! samt som författare till fjolårets hyllade roman “Stacken”, är aktuell med en ny skiva tillsammans med musikern Jonas Teglund. Jag intervjuade dem båda på ett café i Frihamnen förra veckan, och i dag går texten att läsa i Aftonbladets fredagsbilaga. Norlins texter på nya skivan tar bland annat upp hennes mammas död, men musiken går i dur. Detta beror till stor del på att Teglunds band, Weils, sysslar med något så ovanligt som “glad blues”. Som Annika säger i intervjun:

Jag minns att vi träffades någon gång och att Jonas sa: ”Jag håller på att göra en glad bluesskiva”. Det lät som en fruktansvärd idé, tyckte jag. Men Jonas brukar ha bra idéer, och när jag började lyssna på skivan (”Fugue State” av Weils) tyckte jag ju att den var helt otrolig.