Idag firar Ukraina sin självständighetsdag. Ikväll ska jag till Nordiska muséet i Stockholm med anledning av att Edvard Selander Patrignani postumt kommer att tilldelas hedersutmärkelsen Hjältemodets orden från Ukrainas ambassadör. Edvard var den första, svenska frivilligsoldaten att dö i det pågående kriget, när han stupade i en rysk granatattack nära Siversk den 18 juli 2022.

Jag har skrivit om hans öde i en artikel som nyss lades upp på Aftonbladet. Hans föräldrar kommer att ta emot utmärkelsen, och samtidigt som de är omåttligt stolta över sin son är det en bitterljuv ceremoni som väntar dem. Som mamma Britta uttrycker det:

En del av mig förstår fortfarande inte att det här har hänt. Jag väntar bara på att han ska komma hem.

Har egentligen semester (så gott det går att ha semester med fyra ungar), men drog till Göteborg förra veckan och betade av en intervju med pånyttfödda Soundtrack of our Lives. Det hyllade bandet gick egentligen i graven 2012, men har återuppstått i form av tre konserter denna sommar (varav den på Way out West den 11/8 är den enda på svensk mark).

Det blev ett intressant möte med Ebbot & Co, om hur den kemi som gjorde dem internationellt stora i början på 00-talet aldrig försvann – utan bara låg latent i ett drygt decennium.

Som den kaftanklädde sångaren uttryckte det, om att ställa sig i replokalen tidigare i år:

“Jag vill inte skapa några skyhöga förväntningar, men jag tyckte vi lät bättre än jag trodde. Fan, vilken jävla energi! Det var inget snack, det bara satt!”